Min filosofi

Min filosofi.

Mitt sätt att se på hundar grundar sig på mer än 40 års erfarenhet. 

Det började med en springerspaniel 1968 men allt eftersom hundar har blivit min försörjning har jag levt med en flock på 10-15 hundar. En del av dessa har varit tikar som jag avlat på och genom åren har det fötts nästan 150 valpar hemma hos mig. Jag har haft många hundar på dressyr och också hållit många kurser som gett mig erfarenhet av ett stort antal olika raser.

Mitt stora intresse har alltid varit djur och natur och när det gäller hundarna har jag studerat dem för att försöka lära mig kommunicera på bästa sätt. Att ha en flock hundar omkring sig och att uppleva hur tiken fostrar sina valpar är som att bo mitt i en lärobok.

Min hustru Gunilla är lärare och när det gäller hennes arbete barnen är hennes viktigaste mål att skapa en trygg relation. Samma sak strävar hon efter i sin samvaro med hundarna.

Att vara två stycken under samma tak med ett gemensamt intresse har lett till en enorm utveckling. Det är våra gemensamma kunskaper som gör det möjligt för mig att hjälpa hundar och ägare att få ett harmoniskt liv tillsammans.

Hundarna är våra stora läromästare men det finns naturligtvis också människor som har rätt förhållande till sina hundar. Våra förebilder i det mänskliga släktet är britterna. När vi besökt olika mästerskap i Storbritannien har vi alltid förundrats över hur lugna deras hundar är men också över hundarnas enorma arbetsglädje. Lite konfunderade har vi varit men de senaste årens utveckling gör att vi idag vet varför det är på det här sättet.

Idag vet vi att människans uppträdande, utstrålning, attityd och energi är viktigare än något annat vi gör med hunden. För en månad sedan (juli 2010) fick vi uppleva att det inte bara är proffsen i England som har lyckliga hundar utan det gäller också resten av landsbygdens folk.

Vi besökte CLA Gamefair. Detta är en stor jakt- och fiskemässa med besökare som räknas i femsiffriga tal. En stor del av dessa besökare hade tagit sina hundar med sig. Jag tror att vi mötte 2000 hundar under tre dagar. Av dessa var ca en tredjedel terriers, jack russel och borderterrier. Bland alla dessa hundar såg jag en cocker som skällde på en annan hund, en foxred labrador som gjorde utfall och en rottweiler med samma beteende. Inte en enda terrier som levde rövare trots att det i en monter kunde finnas 20 främmande hundar i ett enda virrvar.

Vi såg inte ett enda flexikoppel eller någon klickande/belönande hundägare men inte heller ett enda ryck i koppel eller någon annan korrigering. Britterna uppträder (utan att egentligen veta om det) som den naturlige ledaren i hundflocken och därmed är deras hundar fullständigt harmoniska.

Jag blir dagligen uppringd av förtvivlade människor som berättar att de en eller flera gånger sökt hjälp för sin hund och dess problem. De beskriver ungefär samma saker allihop, nämligen att de fått råd som grundar sig på att det är något fel på hunden, allt ifrån att den är ”signalkänslig” till att den blivit skrämd för något som ”förstört den”.
Man fokuserar på hunden, gör utredningar och försöker sen att lösa problemen med hjälp av avledning, godisregn eller att man ska undvika det som utlöser hundens negativa beteenden.

Jag har förstått att det är många människor som misslyckats flera gånger med att få rätsida på problemen och därefter gett upp, resignerat eller i värsta fall avlivat hunden.

Naturligtvis finns det hundar som i sig själv fått beteenden som måste brytas men i de allra flesta fall är det vi hundägare som inte kan kommunicera på rätt sätt och ge hunden trygghet.  

Det krävs en del arbete och engagemang från ägarens sida innan problemen försvinner helt, detta är ingen ”quick fix” metod utan bygger på ett varaktigt samspel mellan människa och hund.